Den fina skillnaden mellan ett kraftfält och en naturkraft. 

 

 

 

 

Han var inte där och jag går under. Fast ändå, jag hade redan förträngt alltihop. Vet inte om jag skulle ha känt igen honom om han var där. Minns inte hur jag kände. Men jag vet att jag behöver någon som kan bryta det här, som kan kasta omkull min värld varenda dag. Få mig att existera. Jag orkar inte detta. Men jag vill få se honom en enda gång till i alla fall, få veta om det jag tror att jag kände var på riktigt? Fan.

Ska vi prata lite mer om män? Jag kikade igenom mina inlägg här och insåg att jag skrivit alldeles för mycket om dem... Vill inte ge dem så mycket av min energi, tid och fokus - men jag har inte riktigt något val, de bara tar den. Kanske är jag bara paranoid, men jag är nästan säker på att en snubbe smygfotade mig? VEM FAN GÖR SÅNT?? Herregu, ville bara kräkas på honom. Även om han inte gjorde det. För han tittade på mig. För mycket. Han var snygg, men det spelar liksom ingen roll om en är ett svin. 

 

 

Jag har funderat ett bra tag nu på att konvertera. Jag blir allt mer säker på att jag aldrig skulle kunna leva med en man, skulle aldrig kunna ha någon relation (bortsett från en enbart fysisk/sexuell) med en man. Snubbigt beteende är så jävla vidrigt, oavsett om beteendet är medvetet eller inte, och folk som beter sig snubbigt är inte värda min tid, energi, fokus, respekt, någonting. Tanken på att utesluta män från mitt liv (i den mån jag kan) och hänge mig åt relationer med kvinnor är intellektuellt lockande. Nej, alla män är inte as och ja, kvinnor kan vara minst lika vidriga. Men alltså, kom igen... ska vi jämföra oddsen? Och det finns en sak som bara kvinnor är och ingen man i världen någonsin kan vara för mig - min jämlike. En man kan aldrig på samma sätt förstå min position i patriarkatet och jag tycker det är fantastiskt attraktivt att ha den insikten som bara en kvinna kan ha. Intellektuellt vill jag aldrig någonsin sätta mig själv i en position där jag lever i en nära relation med någon som utövar ett ständigt förtryck över mig som särskilt tar uttryck i den relation vi har. Jag beundrar kvinnor så jävla mycket, vi är så jävla smarta och starka och grymma. 

 

Det är tomt just nu, tommare än någonsin tror jag. Det slår mig ibland bara, hur jävla tragisk jag har blivit, hur fucking ingenting jag är. Jag rör mig mellan huset och skogen, huset och gymmet. Senast jag träffade någon utanför familjen var för fem månader sedan, fem månader, fattar ni hur jävla tragisk en är då? För det mesta trivs jag dock väldigt bra med att inte göra någonting - men ibland saknar jag såklart någon som drar mig med på festival, någon som rör vid mig... Men jag är ett jävla vrak, ingen skulle någonsin vilja behålla mig. Wow.

 

Men låt oss prata om snubbar. Jag fucking spyr på dem just nu. En snubbe som var typ ~40 försökte starta en konversation med mig på gymmet? Kanske bara jag som är jätteotrevlig och osocial men det var jätteobehagligt, så jävla vidrigt. Fan, män som är dubbelt så gamla som mig ska fan inte försöka vara sociala med mig, de har ingen jävla rätt. Fast sen är det den där andra snubben på gymmet, damn... Orka inte hur jävla besatt jag ska bli, JAG VILL INTE ENS. Min jävla livmoder styr eller något. Anpassar mina träningstider efter honom och typ dör inombords om han inte är där? Vill inget hellre än att han ska se mig, prata med mig, röra mig - men vet jag skulle få panik om det hände. Jag vill inte ens. Det enda positiva med det hela är väl att han fick mig att slå ett PB i ryck. 

 

Och pengar. Jävla kapitalismen. S-l-a-k-t-a-r mig. Det är så mycket jag behöver köpa just nu och även om jag har pengar så får jag sådan ångest av att bara tänka på att spendera dem. Att jag inte jobbar gör det såklart värre, men jag vet inte om jag skulle ha klarat att jobba heller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Såg som sagt The Hobbit: Battle of the Five Armies igår. Alltså fan jävla kukhelvete. Vill bara lägga mig på golvet och gråta sönder och aldrig kliva upp. Så jävla fantastisk den var. Finns såklart massor att kritisera (speciellt Tauriel. alltså klarar inte av henne. förlåt.) men överlag var den så jävla bra. Jackson och gänget är verkligen magiska och för att inte tala om alla skådespelarna. Alltså orkar inte. Men ska hålla käft och inte spoila. (Dock diskuterar jag jättegärna både det bra och det dåliga om någon vill!)

Igår lämnade jag till slut in två jävla inlämningar, men hela julen kommer tillbringas med en tredje och med tentaplugg. Såhimlakul. Egentligen tycker jag ju det - det är fantastiskt intressant, men aldrig någonsin att jag är motiverad till att plugga. Idag drog jag världshistoriens dummaste diss på en snubbe. Var elak, men mår mest dåligt för min egen skull. Alltså haha... orkar inte. Orkar inte med män heller. Men kommer ha slaktarångest varenda jävla gång jag ska till gymmet nu. Så jävla kul att vara så pantad. Men samtidigt fascinerad över psyke... jag kommer på riktigt inte ihåg hur han såg ut. Protection, liksom.

 

Igår var jag jätteledsen över SD:s ökning i undersökningar, och känner att det borde vara en acceptabel anledning att ta livet av sig själv för? Alltså jag orkar inte med mänskligheten. Verkligen jävla inte. Jag har absolut ingenting emot ett världskärnvapenkrig. Idag ska jag se BotFA och jag är så himla taggad! Alltså iiiiihhh.. kommer gråta sönder. Alltså herre-gud jag är jättenervös. Fast nu ska jag gå ut med hunden. Det är vitt ute för typ fjärde gången, och jag hoppas verkligen denna snö får stanna kvar.

 

Och åhh vad jag avskyr sådanahär inlägg men hahahhah jag orkar inte ens skriva något deprimerat för känner mest bara orkar inte med hur jävla tragikomisk jag är.<333 Ta hand om er i alla fall.

Det kommer lösa sig. Det gör det alltid. Till slut, på något jävla vis. Jag vet att det inte kommer bli bra och att jag inte kommer bli lycklig, men jag vet att jag står ut, håller ut, andas in och andas ut och tar mig igenom det. Det kommer nog aldrig någonsin gå över, men det kommer vara uthärdligt. Det finns inget annat val. Istid och livstid. Det är nästan samma sak.

 

 

Politiken tar sönder mig, alltså jag orkar inte med allt käbbel. Orkar inte med samhället och människor och familjen. Syster är hyfsat klok, men sen kommer hon med sitt "det är nog stabilast och lugnast med en allians-regering". ("JA PRECIS DET ÄR SKITSTABILT I NORDKOREA BRA IDÉ DET KANSKE VI SKA TA EFTER OM DET ÄR DET JÄVLA POLITIKEN HANDLAR OM???" vill jag skrika, men jag orkar fan inte ta de diskussionerna).

 

Jag tvivlar en massa igen på det där med bloggandet. Jag gnäller mest och upprepar samma jävla fraser... och jag känner att varken jag eller någon som läser det får ut något av det? Även om det kanske är nyttigt att få utlopp för det en känner så ger det mig inte mycket nu för tiden, jag har liksom kommit förbi det där och lärt mig acceptera helvetet (aka livet). Någonstans så vill en ju faktiskt uppnå någonting med det en skriver. Förut var jag kreativ och älskade att skriva och fota och hålla på och orkade med att ta diskussioner och argumentera och ge respons. Och jag vet att jag kan skriva. Men alltså jag vet inte? Jag tror jag behöver krav och press, struktur och mål och motivation. Men fan.. jag får se.

 

 

Ångesten river i bröstet och jag väntar bara på att det ska bryta ut på riktigt... men det gör aldrig det. Har frossa och palpitationer. Skadefria nätter passerar och jag borde vara stolt, men det kommer inte hålla länge till. Jag vet inte, allt är hopplöst och jag vill dö - men hundfan är mer neurotisk än vanligt och hon behöver mig om dagarna. Blev triggad av personer på gymmet, och orkar verkligen inte med att jag ska bli det på den enda plats där jag har kunnat hålla det där under kontroll. Är sönderstressad fast tom så in i helvete, och jag vet inte hur en kan ha humörsvängningar när en känner precis ingenting? 

 

Jag är ett jävla vrak alltså. Velat gråta mest hela tiden de senaste dagarna på grund av smärta i knän och höfter. Efter tjugo minuters promenad rör jag mig bara på ren viljestyrka och på kvällarna måste jag palla upp mig med kuddar. Och det finns ingen direkt källa till problemen, bara allmänt svag och dålig att anpassa mig och ingen möjlighet till totalvila och några kilo för mycket och psykisk ohälsa. Önskar jag kunde skylla på gymmet för tekniken går alltid att förändra, förbättra - men smärtan är aldrig så oexisterande som när jag gör knäböjer. Finns dock inte en chans i världen att jag kan löpträna nu, när jag precis hittat motivationen igen.

 

Mentalt är jag ett ännu djupare sjunket vrak. Slaktarångest över mig själv och mitt liv och över samhället och dess jävla orättvisor. Så fort jag inte tränat på två dagar kommer jag fullständigt ur balans, triggar igång matångest och kompensationsbehov. Tvivel och oro och stress över vad jag ska göra med skolan och vad som händer till sommaren och hösten. Tappar allt mer kontakt med mina minnen och verkligheten. Är så jävla tom att det inte finns ord. Jävla Kukkent ska till Bråvalla och då orkar jag fan inte med någonting längre. Det är ett under att jag inte skadat mig själv.

 

 

I söndags var jag på gymmet. Slog PB i bänk även om jag failade en gång och axelpressarna kändes rediga även om vikten var långt under max. Och så kom en (dösnygg) tjej fram till mig och bara "ursäkta, jag måste bara säga att helvete vilken snygg kropp du har! Så himla vältränad!" och jag bara stod där och tackade och kände mig jättechockad. Och det där behövde jag så, lite bekräftelse, och det gjorde verkligen min dag. För ett år sedan hade jag blivit så jäkla nedslagen, varit övertygad om att hon drev med mig, gått in och karvat sönder låren på toaletten. Men nu, kunde jag faktiskt ta åt mig - eftersom att jag faktiskt själv ser en skillnad, eftersom jag själv är mer nöjd  med min kropp idag än jag var för ett år sedan (när jag vägde 8 kg mindre). Och en förstår ju faktiskt att personen menar allvar, när den säger det till en främling, bara sådär... tänk om fler vågade göra sånt?

 

Jag är långt ifrån nöjd med mitt utseende och jag vet att jag aldrig kommer bli det. Jag kommer aldrig kunna ta åt mig om någon säger att jag är snygg, för det vet jag är en lögn. Mina tänder och min näsa och min hy och mina händer och precis allt det är jag inte kan förändra avskyr jag... men det är så oproduktivt att haka upp sig på det, gå och älta det. Jag tillåter mig själv att hata det men någonstans måste jag bara acceptera att det är oföränderligt - och istället försöka uppskatta det jag kan förändra? Jag är långtifrån nöjd med kroppen heller, har alldeles för lite muskler och alldeles för mycket fett, men jag vet att det är på rätt väg... att om några år så kommer jag se ut som jag vill. Och någonstans börjar jag uppskatta min kropp för vad den kan göra istället för hur den ser ut. Det är så mycket mer meningsfullt...

 

 

Igår hade jag seminarium. Första jävla skolgrejen jag misslyckats med. Egentligen var det så himla väntat, men jag föll så jävla hårt. Ligger på jävla botten och orkar ingenting för jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta? För någonstans handlar det inte om bara ett seminarium - det handlar om att precis allt i den här världen handlar om att en måste ha social kompetens. Jag kommer varken kunna plugga eller jobba, och vad gör en då? Det som kanske känns värst är det faktum att jag, i grund och botten, inte har något emot mina personlighetsdrag. Jag tycker att det är mer värdefullt att kunna lyssna och observera än att bara prata. Jag sätter större värde vid att formulera sig väl och eftertänksamt än att kasta ur sig precis allt en tänker direkt. Jag ser inte vitsen med att prata bara för pratandets skull, om en inte har något att tillföra eller vitsen med att avbryta någon som uppenbarligen tycker om att sitta och prata bara för att en själv ska få något sagt?  Det har aldrig handlat om blyghet, jag är sällan rädd för att jag ska säga något fel eller rodna eller vad folk ska tänka om mig... Det har alltid bara handlat om interaktion, att stå upp och prata inför folk har aldrig varit ett större problem. Jag bara är tyst/introvert/socialt inkompetent - det är inget problem egentligen.

 

Idag får jag dock jävligt mycket ångest av social interaktion. Både långt innan och under och efter. Men det handlar egentligen bara om att jag känner sådan press att jag måste prata. Sen har det väl förvärrats av att folk beter sig som skit. Framförallt män måste precis alltid avbryta en så fort en öppnar käften och är knappast medvetna om det själv, de bara anser att platsen är deras. Det är alltid kvinnor, som uppmärksammar mina problem och bjuder in mig i diskussionen ("vad tycker du?"). I princip alla lärare jag haft sedan jag började skolan har också ständigt sagt att jag måste vara mer aktiv muntligt och ta för mig mer. De har bara konstaterat det, knuffat över det på mig, "vafan, det är väl inte så svårt. det är ju bara att prata?" i princip. Aldrig någonsin har någon hjälp mig med hur jag ska göra det, undrat varför jag inte gör det eller förklarat varför det är så jävla viktigt. Att bara få höra att en måste prata mer fast en inte kan skapar för tusan bara ångest.  

 

Jag är så trött på det jävla förtrycket. I grund tror jag att den patriarkala strukturen har mycket med saken att göra, men det handlar även om ett specifikt förtryck mot introverta/tysta/blyga/whatever. Om en inte pratar blir en dels sedd som helt dum i huvudet, dels utesluten från cirka hela samhället. Och det är inte konstigt i det samhälle vi lever i, en får bara utrymme om en tar det själv, det bara är så det ser ut. Men jag tycker det är ett helvete att det inte finns någon solidaritet kvar och att precis allt styrs av förtryckande normer.

 

 

 

Fyrtiosju utkast men någonstans inser jag hur jag bara pratar om så ytliga saker. Som om någon skulle bry sig - om att halkbanan är gjord, om att jag klarat 15 hp, om att mitt knä gör revolt, om att patriarkatet hindrar mig från att slå PB i knäböj, om att jag har seminarium på tisdag som jag inte ens börjat på, om att vågen står stilla, om att BOTFA kommer om 19 dagar, om hästsaknad, om planer och om drömmar - som om jag bryr mig.

 

Men det är bara sånt där som jag får grepp om. Har frossa och andningssvårigheter om nätterna och om dagarna är synen suddig och alla ljud kommer tvåtusen mil bortifrån. Det är sämre igen. Det är nog tommare än någonsin. Varenda vinst tyngs ned av något annat. Utkämpar alltid ett jävla krig. Och jag är så trött och precis varenda nerv i kroppen håller nog med. I huvudet fladdrar bilder. Bilder som jag rent intellektuellt vet är äkta - men som inte är logiska på något jävla vis, det finns inga känslor förknippad till dem och allra minst en känsla av verklighet. Det är tröttsamt bara. Typ kvävande, typ som om hela jävla bröstet ska rivas upp av ångest.

 

 

 

 

 

I onsdags beställde jag kurslitteratur och lagade proteingröt. Igår var jag på körlektion. I övrigt har precis ingenting hänt, jag orkar inte med mer än så. Sitter vid datorn eller ligger under täcket eller dricker kaffe eller pussar på hunden eller tränar. Klarar inte av att ta tag i saker som inte är ett måste, över huvud taget. Träningen är väl ett undantag, men det är ju snarare energigivande för mig. Finns så jävla mycket jag borde göra och till och med saker jag vill göra - men jag förstår inte hur en hittar kraft till sånt? Typ duscha, köpa kläder, söka jobb, läsa böcker, plugga, sälja kläder, se på serier, öva tengwar, raka benen, hänga på tumblr, läsa bloggar, träna med hunden, plugga körkortsteori. Men ja, imorgon har jag i alla fall dans och nu ska jag gå ut med hjärtat innan det är alldeles mörkt ute. Äh, och förlåt för att jag skriver så himla ointressant.

 

 

 

 

Allting snurrar så fort, fast egentligen står omvärlden stilla och det är bara inne i huvudet som allt pendlar värre än någonsin. Och jag orkar inte med. Det pendlar från tomhet till sorg till kämpaglöd till tomhet till tomhet. Och hon har ingen kontroll. Stirrar på händerna framför sig och vet att vilken sekund som helst faller de till marken. Huset utanför fönstret skulle kunna smulas sönder till damm och jag skulle knappast bli förvånad. Det där är inte verklighet ändå. Det finns inget jag. Dricker mera kaffe, undrar vad problemet är.

 

Nihilism, dissociation, hjärtat det är nu du tappar greppet. Men darling, du har self-control, du kommer gå långt. Och vad spelar det för roll när allt annat är fel? Utan lite kraft är en fast i samma position tills det där raseras eller tills självkontrollen inte längre har någon makt eller kanske tills hjärtat slutar slå. Det vet väl inte jag. Darling, du är så stubborn, du är intelligent, du kommer gå långt. Men gör det dig bättre? Gör det dig lycklig? Jag kan hålla käften hur länge som helst, det vilar på dig nu. Jag har tröttnat på att ha tålamod, allting hänger på mig nu.

 

Lagboken min ligger ensam på skrivbordet. Det är slut mellan oss, i alla fall för i år. Men jag önskar jag kunde krypa in i pärmen, leva i dess värld där allt är så jävla logiskt. Där det alltid finns ett svar. Andas in, ryser och sluter ögonen. Ge mig en paragraf som säger att det är ditt eget val, som säger att du får skjuta dig själv mellan ögonen. Ge mig en balk som säger att hela världen är fel, som fördömer precis allt, som förstör precis allt. Det är bara ett politiskt medel. Du är bara en bricka i spelet. Ingenting kommer någonsin förändras, snälla sluta tro att det finns en chans. Det behövs ett krig, en atombomb, ett krossat hjärta, cyanid.

 

Hon ser på din blick att det är över nu, att ingen kärlek i världen kan få henne att tro på sig själv längre. Vissa påstår det har gått för långt, men kanske har det bara gått för länge. Bläck på hud fast det liknar blod eller är det bara alkoholrus? Jag har aldrig någonsin undrat varför någonting är som det är - jag har ju min jävla självkontroll och självinsikt, min jävla logik. Ett torr konstaterande. Bara. Sjukdomen sprider sig i kroppen, genom fingrarna, rinner ut på golvet där hon ligger. Liksom drar efter andan och handen genom håret. Alla undrar varför, men jag vet ju varför så snälla håll bara tyst nu. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit men jag har inget jävla val. Älskling, det handlar inte om styrka längre.

 

 

Träningen och maten har verkligen varit katastrofal de senaste dagarna. Och speciellt igår. Lät mig triggas av andras matproblem och det slutade i outhärdlig ångest och illamående. Förhindrade en ångestattack, men på det där sättet en inte ska - så det finns precis ingenting att vara nöjd över. Och jag vet inte, allting går utför. Igen. Har förlorat all kontroll. Fan.

 

Den där jävla kroppen säger ifrån igen. Skulle resa mig från skrivbordsstolen en kväll, plötsligt låg jag på golvet, fattade absolut ingenting. Benet bara vek sig, bar inte upp vikten, och även om jag kunde resa mig och inte kände av någonting efteråt - så blir en blir osäker, över kroppen, över psyket. Gör jag verkligen rätt nu?

 

Jag vet inte om det är något med vintern. Frosten på träden, isen på sjön, snön på marken. Som sätter mig i obalans. Jag känner mig så frånskild från omvärlden, tvivlar på min spegelbild, skjuter verkligheten ifrån mig. Kallar det nihilism, men varför skulle jag överhuvudtaget bry mig om det var så? Drömmer om revolution. Drömmer om suicid. Glider tillbaka till dåliga mönster. Kastar med håret och ler, oförstörbar. Okontakbar.

 

Är så jävla trött. Börjar gråta vilken sekund som helst. Aldrig. Panikångestattacker vid varje gathörn. Fast aldrig. Dricker mina aminosyror, poppar solvitamin - men resultaten uteblir. Tiden går. Kastar bort nätterna, fempepp och självdestruktivitet. Har så jävla grandiosa visioner men jag är fastfastfast här. Jag orkar ingenting, slutar bry mig, slutar försöka. Ger upp och släpper taget om allt det där jag aldrig någonsin haft. Promenerar över min bro, gråter för att jag skulle dö utan dem, muskelkramp och snöfall. Hur jävla länge måste jag stå ut?

Idag har årets första snö fallit, även om den försvann så snart den rörde asfalt. Har fantastisk träningsvärk i ryggen och sitter på skolan och försöker pluggar arbetsrätt i väntan på nästa föreläsning. 

Ute regnar det och jag somnade alldeles för sent och då kändes det så oerhört ovärt att tillbringa totalt en timme på cykel till och från skolan för att ha lektion i en och en halv timme - även om jag hade behövt vara där. Så jag snoozade i två timmar, lagade bananpannkaka, drack kaffe, läste tidningen och plaskade runt kvarteret med hunden. Helt ok. Nu ska jag faktiskt försöka ta tag i lite plugg, ligger så himla långt efter.

 

Jag blir så förbannat jävla trött på att kroppen aldrig vill samarbete. Är yr mest hela tiden och på gymmet flimrar det framför ögonen och lungorna orkar inte med någonting. Antagligen någon kombination av pollenallergi, träning, stress, ångest och dålig återhämtning. Just det där lovade jag ju mig själv, att lyssna på kroppen, reagera och handla vid minsta tecken på överträning - men jag vågar inte slappna av nu, livrädd för att hjärnspökena ska ta över om jag inte fortsätter. För även om jag inte mår bra så är jag tillbaka i form, tillbaka på maxvikterna i både mark och bänk och börjar hitta böjtekniken och har ryggkontakt att dö för och börjar få kontroll över bålmuskulaturen. Liksomfanhelvete.

 

Med ångest som jag inte vet var den kommer ifrån och som vägrar bryta ut på riktigt ska jag spendera dagen med detta: (och såklart skogspromenad, bröstträning, kaffe och kanske lite Band of Brothers)

 

 

Lövet som statsminister! (jag må vara förbannad över sVeket, men finns inte ord för att beskriva mitt förtroende för den mannen i övrigt). Hälften kvinnor och hälften män i regeringen!

 

"Ett land som kännetecknas av människors lika värde, självförtroende, solidaritet och tron på att framtiden går att förändra."

 

 

 

Jag tror jag skrev lite i förbifarten förut att jag har lärt mig så himla mycket om mig själv den senaste tiden, och det fortsätter liksom bara komma insikter mest varje dag. Mycket av det där är ren hopplöshet, förståelsen om att saker och ting aldrig kommer bli bättre, att de är oföränderliga - men även de insikterna är så himla bra och viktiga, för någonstans börjar jag acceptera hur saker och ting är och hur de kommer bli. Men det allra största jag insett handlar om den här jävla kroppen. Som jag har kämpat emot i så satans många år. Som jag har hatat och skadat och bara velat radera. Den här jävla kroppen - som jag idag kämpar tillsammans med. Som jag börjar komma överens med. Kanske är det egentligen inte en så viktig slutsats, det finns viktigare saker som jag kommit fram till, men det är en så oerhört stor befrielse.

 

Nej, det har aldrig varit allvarligt och jag har aldrig varit sjuk. Men jag tycker ändå att min fixering, ångest och avsky räcker - frisk har jag aldrig varit och är fortfarande inte. Jag avskyr fortfarande varenda centimeter av min kropp. Får ångestattacker när vågen visar för mycket. Vill bara karva bort allt fett. Jag står fortfarande en halvtimme i affären när jag ska köpa lunch och jämför de olika mejeriprodukterna i jakt på den med färst kalorier. Köper inte den där dösnygga tröjan för att jag är för tjock. Har dagar då jag bara vill vara skinn och ben. Sitter i duschen och skapar nya sår på höfterna. Får ångest varje gång jag äter godis eller fikabröd. Väljer bort vissa livsmedel. Ni vet allt det där.

 

Men jag har kommit så himla långt ändå, utan att egentligen vara medveten om det eller ens ha försökt. Att syster övertalade mig att skaffa gymkort för ungefär ett år sedan är antagligen det bästa och viktigaste som har hänt mig. Vi hade pratat om det i månader men pengaångesten hindrade mig men så snart jag satte min fot på gymmet visste jag hur jävla värt det var. Och det är klart, jag började med att stå på crosstrainer med ett för lågt kaloriintag tills jag blev svimfärdig och sprungit på löpbandet innan spinningen. Ångest och annan form av kompensation om jag inte tränade en dag och långärmade tröjor. Men hade jag inte börjat där så hade jag väl aldrig hittat till maskinparken eller därifrån börjat treva med hantlarna för att därifrån våga lasta på min kroppsvikt på skivstången. Är jag framme nu? Fan heller. Men jag vet att nu, äntligen, är jag på rätt väg. Jag vet vad jag har kvar, jag vet vad jag vill uppnå och det handlar bara om att fortsätta kämpa.

 

När jag selar hunden och snörar på mig löparskorna är inte huvudsyftet att bränna kalorier eller kompensera - jag springer för att jag gillar det, för att jag vill förbättra min kondition, stärka mina leder, bygga muskler och först på femte plats kommer fettförbränning. På dansen står jag inte längre och önskar att jag hade lika smala lår som de andra - jag står mer och är nöjd över att mina quads syns litegrann, men inte deras. (och jag menar inte att det är något fel på deras kroppar. de är sjukt fina! men jag vill inte längre att jag ska se ut som dem.) Jag knäcker ett ägg och blandar i en matsked linfrön i morgongröten trots att jag vet att det är betydligt färre kalorier om jag bara haft i havregrynen. Jag tillbringar inte sex timmar i veckan på gymmet för att jag vill bli smalare, utan för att jag vill bli större. Quads framför thigh gap, sexpack framför revben. Jag har inte tryckt fingrarna i halsen på månader. Med undantag för ett litet återfall. Jag överäter knappt aldrig. Jag köper kosttillskott. Drar inte på mig de bylsigaste kläderna jag har, utan har till och med gymmat i shorts. Har insett att det inte är värt att fortsätta springa när benhinnorna brinner eller knäet vill gå i bitar. Minskar kaloriförbränning till förmån för teknikträning. Tänker långsiktigt.

 

Och det jag mest av allt vill säga är att jag verkligen önskar att ni, någon gång, får känna det jag känner. Befrielsen. Jag är långt ifrån framme - men jag vet så jävla väl att jag är på rätt väg. Att få ett hälsosammare förhållande till sin kropp. Och jag menar inte att min väg är den rätta men att svälta, hetsa, spy, kompensationsträna - att förstöra sig själv - och ha ångest över något som är så jävla självklart som mat, motion och sin egen kropp är aldrig någonsin den rätta vägen. Det är jag övertygad om. Och detta inlägg blev så himla flummigt men åh, ta hand om er. <3

Jag har duschat, druckit kaffe och gått morgonsvängen med hunden. Har träningsvärk i bröstet och har pluggat i hörlurarna och plockat fram böckerna. Anmält mig till tentan och påmint mig om att jag ska gå till banken och lösa in sista lönechecken. Jag har vaknat bredvid den allra finaste vännen efter drömmar om den enda pojke som någon sett mig. Du är nästan normal. Borrat in naglarna i handflatorna och kväljt av smaken av skam på tungan. Skakat av iskallt vatten mot bar hud och vaknat med en dödslängtan större än på länge. Har du inte kommit längre än såhär?

 

 

 

 

Är tillbaka på 10 kg över lägsta vikt och på gymmet orkar jag precis ingenting. Det känns så jäkla nedslående, men samtidigt vet jag att härifrån kan det bara bli bättre. Den här vintern ska bli bra, leda till någonting bättre i varje fall, och det finns inget att förlora.

Kroppen börjar falla i bitar. Har konstant värk och är paranoid över att jag ska ha en cysta och missbrukar liniment och mest av allt fattar jag ingenting? Förhoppningsvis hänger allt bara ihop med att jag har någon segdragen infektion. Har i alla fall kommit igång med träningen efter en veckas uppehåll och även om jag inte alls kan prestera så är det så himla skönt. Annars så pluggar jag mest. För första gången sedan lågstadiet är skolan hyfsat fin. Det är så himla skönt också att plugga ensam, inte gå i någon klass, slippa umgås med sina "vänner". 

 

Tillvaron är väl egentligen okej, hyfsat fri från stress och ångest och det där. Men samtidigt vantrivs jag och vill bara dö. Jag vet inte. Någonstans har jag lyckats acceptera att det aldrig kommer bli bättre, börjat förstå alla mekanismer - lärt mig så himla mycket om mig själv. Fast alltså, allt är ju jäkligt ändå?

 

 

Trött på att alla omkring mig är så jävla borgerliga. Skrev ett aplångt inlägg, men fan det spelar ingen roll? 

Ähee orkar inte med denna värld/samhälle/land/stad. 

En månad senare inser jag att detta inte leder någonstans. Inte får jag bättre kontroll för att jag antecknar allt, blottlägger mina matvanor. Spelar ingen roll om kaloriintaget är för högt, för lågt eller precis lagom. Ångesten och hatet och skammen är lika stark för det. Antagligen hade det varit lättare om jag visste att jag ville ner, att jag skulle ligga på ständigt underskott men nu är det ju inte så. Nu när skolan har börjat blir intaget automatiskt lägre och jag vill inte sitta med ångest över att jag äter för lite samtidigt som jag har ångest över att låren är för stora. Liksom det funkar inte? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra (något måste göras) men jag får se, ska börja med att ta ett steg tillbaka i alla fall. Den här bloggen förlorar ju då lite av sitt syfte, men jag lär stanna kvar för det känns ganska skönt att ha ett ännu mer anonymt ställe med lite färre som läser. Men ok, ska hålla käft och se hur det blir. Andas in och andas ut lite, liksom.