Det kommer lösa sig. Det gör det alltid. Till slut, på något jävla vis. Jag vet att det inte kommer bli bra och att jag inte kommer bli lycklig, men jag vet att jag står ut, håller ut, andas in och andas ut och tar mig igenom det. Det kommer nog aldrig någonsin gå över, men det kommer vara uthärdligt. Det finns inget annat val. Istid och livstid. Det är nästan samma sak.

 

 

Politiken tar sönder mig, alltså jag orkar inte med allt käbbel. Orkar inte med samhället och människor och familjen. Syster är hyfsat klok, men sen kommer hon med sitt "det är nog stabilast och lugnast med en allians-regering". ("JA PRECIS DET ÄR SKITSTABILT I NORDKOREA BRA IDÉ DET KANSKE VI SKA TA EFTER OM DET ÄR DET JÄVLA POLITIKEN HANDLAR OM???" vill jag skrika, men jag orkar fan inte ta de diskussionerna).

 

Jag tvivlar en massa igen på det där med bloggandet. Jag gnäller mest och upprepar samma jävla fraser... och jag känner att varken jag eller någon som läser det får ut något av det? Även om det kanske är nyttigt att få utlopp för det en känner så ger det mig inte mycket nu för tiden, jag har liksom kommit förbi det där och lärt mig acceptera helvetet (aka livet). Någonstans så vill en ju faktiskt uppnå någonting med det en skriver. Förut var jag kreativ och älskade att skriva och fota och hålla på och orkade med att ta diskussioner och argumentera och ge respons. Och jag vet att jag kan skriva. Men alltså jag vet inte? Jag tror jag behöver krav och press, struktur och mål och motivation. Men fan.. jag får se.