Kroppen börjar falla i bitar. Har konstant värk och är paranoid över att jag ska ha en cysta och missbrukar liniment och mest av allt fattar jag ingenting? Förhoppningsvis hänger allt bara ihop med att jag har någon segdragen infektion. Har i alla fall kommit igång med träningen efter en veckas uppehåll och även om jag inte alls kan prestera så är det så himla skönt. Annars så pluggar jag mest. För första gången sedan lågstadiet är skolan hyfsat fin. Det är så himla skönt också att plugga ensam, inte gå i någon klass, slippa umgås med sina "vänner". 

 

Tillvaron är väl egentligen okej, hyfsat fri från stress och ångest och det där. Men samtidigt vantrivs jag och vill bara dö. Jag vet inte. Någonstans har jag lyckats acceptera att det aldrig kommer bli bättre, börjat förstå alla mekanismer - lärt mig så himla mycket om mig själv. Fast alltså, allt är ju jäkligt ändå?