Den där jävla kroppen säger ifrån igen. Skulle resa mig från skrivbordsstolen en kväll, plötsligt låg jag på golvet, fattade absolut ingenting. Benet bara vek sig, bar inte upp vikten, och även om jag kunde resa mig och inte kände av någonting efteråt - så blir en blir osäker, över kroppen, över psyket. Gör jag verkligen rätt nu?

 

Jag vet inte om det är något med vintern. Frosten på träden, isen på sjön, snön på marken. Som sätter mig i obalans. Jag känner mig så frånskild från omvärlden, tvivlar på min spegelbild, skjuter verkligheten ifrån mig. Kallar det nihilism, men varför skulle jag överhuvudtaget bry mig om det var så? Drömmer om revolution. Drömmer om suicid. Glider tillbaka till dåliga mönster. Kastar med håret och ler, oförstörbar. Okontakbar.

 

Är så jävla trött. Börjar gråta vilken sekund som helst. Aldrig. Panikångestattacker vid varje gathörn. Fast aldrig. Dricker mina aminosyror, poppar solvitamin - men resultaten uteblir. Tiden går. Kastar bort nätterna, fempepp och självdestruktivitet. Har så jävla grandiosa visioner men jag är fastfastfast här. Jag orkar ingenting, slutar bry mig, slutar försöka. Ger upp och släpper taget om allt det där jag aldrig någonsin haft. Promenerar över min bro, gråter för att jag skulle dö utan dem, muskelkramp och snöfall. Hur jävla länge måste jag stå ut?