Jag är ett jävla vrak alltså. Velat gråta mest hela tiden de senaste dagarna på grund av smärta i knän och höfter. Efter tjugo minuters promenad rör jag mig bara på ren viljestyrka och på kvällarna måste jag palla upp mig med kuddar. Och det finns ingen direkt källa till problemen, bara allmänt svag och dålig att anpassa mig och ingen möjlighet till totalvila och några kilo för mycket och psykisk ohälsa. Önskar jag kunde skylla på gymmet för tekniken går alltid att förändra, förbättra - men smärtan är aldrig så oexisterande som när jag gör knäböjer. Finns dock inte en chans i världen att jag kan löpträna nu, när jag precis hittat motivationen igen.

 

Mentalt är jag ett ännu djupare sjunket vrak. Slaktarångest över mig själv och mitt liv och över samhället och dess jävla orättvisor. Så fort jag inte tränat på två dagar kommer jag fullständigt ur balans, triggar igång matångest och kompensationsbehov. Tvivel och oro och stress över vad jag ska göra med skolan och vad som händer till sommaren och hösten. Tappar allt mer kontakt med mina minnen och verkligheten. Är så jävla tom att det inte finns ord. Jävla Kukkent ska till Bråvalla och då orkar jag fan inte med någonting längre. Det är ett under att jag inte skadat mig själv.