I söndags var jag på gymmet. Slog PB i bänk även om jag failade en gång och axelpressarna kändes rediga även om vikten var långt under max. Och så kom en (dösnygg) tjej fram till mig och bara "ursäkta, jag måste bara säga att helvete vilken snygg kropp du har! Så himla vältränad!" och jag bara stod där och tackade och kände mig jättechockad. Och det där behövde jag så, lite bekräftelse, och det gjorde verkligen min dag. För ett år sedan hade jag blivit så jäkla nedslagen, varit övertygad om att hon drev med mig, gått in och karvat sönder låren på toaletten. Men nu, kunde jag faktiskt ta åt mig - eftersom att jag faktiskt själv ser en skillnad, eftersom jag själv är mer nöjd  med min kropp idag än jag var för ett år sedan (när jag vägde 8 kg mindre). Och en förstår ju faktiskt att personen menar allvar, när den säger det till en främling, bara sådär... tänk om fler vågade göra sånt?

 

Jag är långt ifrån nöjd med mitt utseende och jag vet att jag aldrig kommer bli det. Jag kommer aldrig kunna ta åt mig om någon säger att jag är snygg, för det vet jag är en lögn. Mina tänder och min näsa och min hy och mina händer och precis allt det är jag inte kan förändra avskyr jag... men det är så oproduktivt att haka upp sig på det, gå och älta det. Jag tillåter mig själv att hata det men någonstans måste jag bara acceptera att det är oföränderligt - och istället försöka uppskatta det jag kan förändra? Jag är långtifrån nöjd med kroppen heller, har alldeles för lite muskler och alldeles för mycket fett, men jag vet att det är på rätt väg... att om några år så kommer jag se ut som jag vill. Och någonstans börjar jag uppskatta min kropp för vad den kan göra istället för hur den ser ut. Det är så mycket mer meningsfullt...

 

 

Igår hade jag seminarium. Första jävla skolgrejen jag misslyckats med. Egentligen var det så himla väntat, men jag föll så jävla hårt. Ligger på jävla botten och orkar ingenting för jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta? För någonstans handlar det inte om bara ett seminarium - det handlar om att precis allt i den här världen handlar om att en måste ha social kompetens. Jag kommer varken kunna plugga eller jobba, och vad gör en då? Det som kanske känns värst är det faktum att jag, i grund och botten, inte har något emot mina personlighetsdrag. Jag tycker att det är mer värdefullt att kunna lyssna och observera än att bara prata. Jag sätter större värde vid att formulera sig väl och eftertänksamt än att kasta ur sig precis allt en tänker direkt. Jag ser inte vitsen med att prata bara för pratandets skull, om en inte har något att tillföra eller vitsen med att avbryta någon som uppenbarligen tycker om att sitta och prata bara för att en själv ska få något sagt?  Det har aldrig handlat om blyghet, jag är sällan rädd för att jag ska säga något fel eller rodna eller vad folk ska tänka om mig... Det har alltid bara handlat om interaktion, att stå upp och prata inför folk har aldrig varit ett större problem. Jag bara är tyst/introvert/socialt inkompetent - det är inget problem egentligen.

 

Idag får jag dock jävligt mycket ångest av social interaktion. Både långt innan och under och efter. Men det handlar egentligen bara om att jag känner sådan press att jag måste prata. Sen har det väl förvärrats av att folk beter sig som skit. Framförallt män måste precis alltid avbryta en så fort en öppnar käften och är knappast medvetna om det själv, de bara anser att platsen är deras. Det är alltid kvinnor, som uppmärksammar mina problem och bjuder in mig i diskussionen ("vad tycker du?"). I princip alla lärare jag haft sedan jag började skolan har också ständigt sagt att jag måste vara mer aktiv muntligt och ta för mig mer. De har bara konstaterat det, knuffat över det på mig, "vafan, det är väl inte så svårt. det är ju bara att prata?" i princip. Aldrig någonsin har någon hjälp mig med hur jag ska göra det, undrat varför jag inte gör det eller förklarat varför det är så jävla viktigt. Att bara få höra att en måste prata mer fast en inte kan skapar för tusan bara ångest.  

 

Jag är så trött på det jävla förtrycket. I grund tror jag att den patriarkala strukturen har mycket med saken att göra, men det handlar även om ett specifikt förtryck mot introverta/tysta/blyga/whatever. Om en inte pratar blir en dels sedd som helt dum i huvudet, dels utesluten från cirka hela samhället. Och det är inte konstigt i det samhälle vi lever i, en får bara utrymme om en tar det själv, det bara är så det ser ut. Men jag tycker det är ett helvete att det inte finns någon solidaritet kvar och att precis allt styrs av förtryckande normer.