Det är tomt just nu, tommare än någonsin tror jag. Det slår mig ibland bara, hur jävla tragisk jag har blivit, hur fucking ingenting jag är. Jag rör mig mellan huset och skogen, huset och gymmet. Senast jag träffade någon utanför familjen var för fem månader sedan, fem månader, fattar ni hur jävla tragisk en är då? För det mesta trivs jag dock väldigt bra med att inte göra någonting - men ibland saknar jag såklart någon som drar mig med på festival, någon som rör vid mig... Men jag är ett jävla vrak, ingen skulle någonsin vilja behålla mig. Wow.

 

Men låt oss prata om snubbar. Jag fucking spyr på dem just nu. En snubbe som var typ ~40 försökte starta en konversation med mig på gymmet? Kanske bara jag som är jätteotrevlig och osocial men det var jätteobehagligt, så jävla vidrigt. Fan, män som är dubbelt så gamla som mig ska fan inte försöka vara sociala med mig, de har ingen jävla rätt. Fast sen är det den där andra snubben på gymmet, damn... Orka inte hur jävla besatt jag ska bli, JAG VILL INTE ENS. Min jävla livmoder styr eller något. Anpassar mina träningstider efter honom och typ dör inombords om han inte är där? Vill inget hellre än att han ska se mig, prata med mig, röra mig - men vet jag skulle få panik om det hände. Jag vill inte ens. Det enda positiva med det hela är väl att han fick mig att slå ett PB i ryck. 

 

Och pengar. Jävla kapitalismen. S-l-a-k-t-a-r mig. Det är så mycket jag behöver köpa just nu och även om jag har pengar så får jag sådan ångest av att bara tänka på att spendera dem. Att jag inte jobbar gör det såklart värre, men jag vet inte om jag skulle ha klarat att jobba heller.