Fyrtiosju utkast men någonstans inser jag hur jag bara pratar om så ytliga saker. Som om någon skulle bry sig - om att halkbanan är gjord, om att jag klarat 15 hp, om att mitt knä gör revolt, om att patriarkatet hindrar mig från att slå PB i knäböj, om att jag har seminarium på tisdag som jag inte ens börjat på, om att vågen står stilla, om att BOTFA kommer om 19 dagar, om hästsaknad, om planer och om drömmar - som om jag bryr mig.

 

Men det är bara sånt där som jag får grepp om. Har frossa och andningssvårigheter om nätterna och om dagarna är synen suddig och alla ljud kommer tvåtusen mil bortifrån. Det är sämre igen. Det är nog tommare än någonsin. Varenda vinst tyngs ned av något annat. Utkämpar alltid ett jävla krig. Och jag är så trött och precis varenda nerv i kroppen håller nog med. I huvudet fladdrar bilder. Bilder som jag rent intellektuellt vet är äkta - men som inte är logiska på något jävla vis, det finns inga känslor förknippad till dem och allra minst en känsla av verklighet. Det är tröttsamt bara. Typ kvävande, typ som om hela jävla bröstet ska rivas upp av ångest.