mutual assured destruction
Även om jag är fast i samma jävla botten som jag varit i åratal, så har väldigt mycket hänt. Jag måste våga inse det och våga vara stolt över det som är något att vara stolt över. Vill fortfarande dö precis varenda dag och kan verkligen inte se någon framtid; men jag vill inte hata mig själv längre, vill inte skada mig själv. Jag är för tusan den absolut enda jag har. Jag går igenom så många olika processer och allt fler bitar börjar falla på plats. Börjar liksom hitta mig själv, och veta vart jag står, inse vad jag vill vara och förstår mina gränser. Försöker ta kontroll över det som jag har makt över och acceptera det som jag inte kan styra. Jag ser så mycket klarare. Skapar min egna moral och gör egna analyser och vet att jag inte är skyldig någon något. Jävlar, inget är så vackert och inget är så dödligt som nihilismen. Inget är så värdefullt som att vara starkast ensam, men vad är det att leva för?
Den fina skillnaden mellan ett kraftfält och en naturkraft.
