Jag tror jag skrev lite i förbifarten förut att jag har lärt mig så himla mycket om mig själv den senaste tiden, och det fortsätter liksom bara komma insikter mest varje dag. Mycket av det där är ren hopplöshet, förståelsen om att saker och ting aldrig kommer bli bättre, att de är oföränderliga - men även de insikterna är så himla bra och viktiga, för någonstans börjar jag acceptera hur saker och ting är och hur de kommer bli. Men det allra största jag insett handlar om den här jävla kroppen. Som jag har kämpat emot i så satans många år. Som jag har hatat och skadat och bara velat radera. Den här jävla kroppen - som jag idag kämpar tillsammans med. Som jag börjar komma överens med. Kanske är det egentligen inte en så viktig slutsats, det finns viktigare saker som jag kommit fram till, men det är en så oerhört stor befrielse.

 

Nej, det har aldrig varit allvarligt och jag har aldrig varit sjuk. Men jag tycker ändå att min fixering, ångest och avsky räcker - frisk har jag aldrig varit och är fortfarande inte. Jag avskyr fortfarande varenda centimeter av min kropp. Får ångestattacker när vågen visar för mycket. Vill bara karva bort allt fett. Jag står fortfarande en halvtimme i affären när jag ska köpa lunch och jämför de olika mejeriprodukterna i jakt på den med färst kalorier. Köper inte den där dösnygga tröjan för att jag är för tjock. Har dagar då jag bara vill vara skinn och ben. Sitter i duschen och skapar nya sår på höfterna. Får ångest varje gång jag äter godis eller fikabröd. Väljer bort vissa livsmedel. Ni vet allt det där.

 

Men jag har kommit så himla långt ändå, utan att egentligen vara medveten om det eller ens ha försökt. Att syster övertalade mig att skaffa gymkort för ungefär ett år sedan är antagligen det bästa och viktigaste som har hänt mig. Vi hade pratat om det i månader men pengaångesten hindrade mig men så snart jag satte min fot på gymmet visste jag hur jävla värt det var. Och det är klart, jag började med att stå på crosstrainer med ett för lågt kaloriintag tills jag blev svimfärdig och sprungit på löpbandet innan spinningen. Ångest och annan form av kompensation om jag inte tränade en dag och långärmade tröjor. Men hade jag inte börjat där så hade jag väl aldrig hittat till maskinparken eller därifrån börjat treva med hantlarna för att därifrån våga lasta på min kroppsvikt på skivstången. Är jag framme nu? Fan heller. Men jag vet att nu, äntligen, är jag på rätt väg. Jag vet vad jag har kvar, jag vet vad jag vill uppnå och det handlar bara om att fortsätta kämpa.

 

När jag selar hunden och snörar på mig löparskorna är inte huvudsyftet att bränna kalorier eller kompensera - jag springer för att jag gillar det, för att jag vill förbättra min kondition, stärka mina leder, bygga muskler och först på femte plats kommer fettförbränning. På dansen står jag inte längre och önskar att jag hade lika smala lår som de andra - jag står mer och är nöjd över att mina quads syns litegrann, men inte deras. (och jag menar inte att det är något fel på deras kroppar. de är sjukt fina! men jag vill inte längre att jag ska se ut som dem.) Jag knäcker ett ägg och blandar i en matsked linfrön i morgongröten trots att jag vet att det är betydligt färre kalorier om jag bara haft i havregrynen. Jag tillbringar inte sex timmar i veckan på gymmet för att jag vill bli smalare, utan för att jag vill bli större. Quads framför thigh gap, sexpack framför revben. Jag har inte tryckt fingrarna i halsen på månader. Med undantag för ett litet återfall. Jag överäter knappt aldrig. Jag köper kosttillskott. Drar inte på mig de bylsigaste kläderna jag har, utan har till och med gymmat i shorts. Har insett att det inte är värt att fortsätta springa när benhinnorna brinner eller knäet vill gå i bitar. Minskar kaloriförbränning till förmån för teknikträning. Tänker långsiktigt.

 

Och det jag mest av allt vill säga är att jag verkligen önskar att ni, någon gång, får känna det jag känner. Befrielsen. Jag är långt ifrån framme - men jag vet så jävla väl att jag är på rätt väg. Att få ett hälsosammare förhållande till sin kropp. Och jag menar inte att min väg är den rätta men att svälta, hetsa, spy, kompensationsträna - att förstöra sig själv - och ha ångest över något som är så jävla självklart som mat, motion och sin egen kropp är aldrig någonsin den rätta vägen. Det är jag övertygad om. Och detta inlägg blev så himla flummigt men åh, ta hand om er. <3