Ångesten river i bröstet och jag väntar bara på att det ska bryta ut på riktigt... men det gör aldrig det. Har frossa och palpitationer. Skadefria nätter passerar och jag borde vara stolt, men det kommer inte hålla länge till. Jag vet inte, allt är hopplöst och jag vill dö - men hundfan är mer neurotisk än vanligt och hon behöver mig om dagarna. Blev triggad av personer på gymmet, och orkar verkligen inte med att jag ska bli det på den enda plats där jag har kunnat hålla det där under kontroll. Är sönderstressad fast tom så in i helvete, och jag vet inte hur en kan ha humörsvängningar när en känner precis ingenting?