En månad senare inser jag att detta inte leder någonstans. Inte får jag bättre kontroll för att jag antecknar allt, blottlägger mina matvanor. Spelar ingen roll om kaloriintaget är för högt, för lågt eller precis lagom. Ångesten och hatet och skammen är lika stark för det. Antagligen hade det varit lättare om jag visste att jag ville ner, att jag skulle ligga på ständigt underskott men nu är det ju inte så. Nu när skolan har börjat blir intaget automatiskt lägre och jag vill inte sitta med ångest över att jag äter för lite samtidigt som jag har ångest över att låren är för stora. Liksom det funkar inte? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra (något måste göras) men jag får se, ska börja med att ta ett steg tillbaka i alla fall. Den här bloggen förlorar ju då lite av sitt syfte, men jag lär stanna kvar för det känns ganska skönt att ha ett ännu mer anonymt ställe med lite färre som läser. Men ok, ska hålla käft och se hur det blir. Andas in och andas ut lite, liksom.