Allting snurrar så fort, fast egentligen står omvärlden stilla och det är bara inne i huvudet som allt pendlar värre än någonsin. Och jag orkar inte med. Det pendlar från tomhet till sorg till kämpaglöd till tomhet till tomhet. Och hon har ingen kontroll. Stirrar på händerna framför sig och vet att vilken sekund som helst faller de till marken. Huset utanför fönstret skulle kunna smulas sönder till damm och jag skulle knappast bli förvånad. Det där är inte verklighet ändå. Det finns inget jag. Dricker mera kaffe, undrar vad problemet är.

 

Nihilism, dissociation, hjärtat det är nu du tappar greppet. Men darling, du har self-control, du kommer gå långt. Och vad spelar det för roll när allt annat är fel? Utan lite kraft är en fast i samma position tills det där raseras eller tills självkontrollen inte längre har någon makt eller kanske tills hjärtat slutar slå. Det vet väl inte jag. Darling, du är så stubborn, du är intelligent, du kommer gå långt. Men gör det dig bättre? Gör det dig lycklig? Jag kan hålla käften hur länge som helst, det vilar på dig nu. Jag har tröttnat på att ha tålamod, allting hänger på mig nu.

 

Lagboken min ligger ensam på skrivbordet. Det är slut mellan oss, i alla fall för i år. Men jag önskar jag kunde krypa in i pärmen, leva i dess värld där allt är så jävla logiskt. Där det alltid finns ett svar. Andas in, ryser och sluter ögonen. Ge mig en paragraf som säger att det är ditt eget val, som säger att du får skjuta dig själv mellan ögonen. Ge mig en balk som säger att hela världen är fel, som fördömer precis allt, som förstör precis allt. Det är bara ett politiskt medel. Du är bara en bricka i spelet. Ingenting kommer någonsin förändras, snälla sluta tro att det finns en chans. Det behövs ett krig, en atombomb, ett krossat hjärta, cyanid.

 

Hon ser på din blick att det är över nu, att ingen kärlek i världen kan få henne att tro på sig själv längre. Vissa påstår det har gått för långt, men kanske har det bara gått för länge. Bläck på hud fast det liknar blod eller är det bara alkoholrus? Jag har aldrig någonsin undrat varför någonting är som det är - jag har ju min jävla självkontroll och självinsikt, min jävla logik. Ett torr konstaterande. Bara. Sjukdomen sprider sig i kroppen, genom fingrarna, rinner ut på golvet där hon ligger. Liksom drar efter andan och handen genom håret. Alla undrar varför, men jag vet ju varför så snälla håll bara tyst nu. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit men jag har inget jävla val. Älskling, det handlar inte om styrka längre.